
Reviderad målsättning

3 veckor efter min canceroperation bestämde jag (ett ganska idiotiskt val men bakgrunden till hur jag tänkte där är nog värd ett eget inlägg nån gång) att jag skulle tillbaka till jobbet. Jag satt då som konsult på Handelsbanken inne i Kungsträdgården och det jag vill prata om här är den lugna/stressfria attityd jag hade till ALLT den dan jag återvände. Från att ha varit ett kolli dagarna efter operationen så hade jag ju absolut blivit bättre och starkare, men några längre utflykter utanför huset hade jag ju inte gjort under de tre veckorna. Det kändes ganska surrealistiskt när jag helt plötsligt var på väg till jobbet igen. Fysiskt jobbigt, visst. men faktiskt med ett slags lugn i kroppen:
S-t-o-d stilla i rulltrappan i tunnelbanan tex. Gick långsamt, tittade mig runt omkring. Noterade. Accepterade. Tolererade.
Redan ett par dar senare var det mesta som vanligt, vad gäller just detta i alla fall. Irriterade mig på folk som står på fel sida i trappan etc. Stressade steg, inget reflekterande: från a till b är ju vad det handlar om.
Detta beteende kan jag börja skönja i min löpning nu. Inne på vecka 5 har glädjen över att jag ens kan springa igen lagt sig. Jag blir otålig. Vill mer. Springa längre. Fortare. Surar att tekniken inte sitter.
Otacksamhet är ett sätt att se på det. Sträva efter mer är ett annat.
Att hela tiden sträva efter förbättringar och något mer är ju allmänmänskligt. Evolutionen har sett till att nöjdhetsbeteende ej premieras: varje fara och ny situation måste ju lösas så bra som möjligt. Det ger inget att tänka: igår hade jag sån tur när jag klarade mig undan den skenande mammuten så nu idag struntar jag i att samla mat utan sitter och är allmänt tacksam istället…
Att vi lever i en tid och plats där vi har lyxen att kunna stanna upp och tänka vet ju inte vår hjärna om. Däremot, de gånger man tänker till en extra gång så kan man, med en livsavgörande händelse i ryggen, kanske stanna upp lite längre i den tacksamma känslan. Men att gå omkring i nåt slags konstant Carpe diem state ? Nej, inte jag i alla fall. Klart man är tacksam, men lite just för att man fått en chans till så är man ju skyldig att göra och sträva efter det bästa framöver, eller hur??
Jag är uppe på 4 kilometer nu! Och det känns fortsatt bra.
Idag valde jag att återse Velamsunds elljusspår, det var ett tag sen sist. Med andra ord – det var innan operationen och jag ljuger inte om jag säger att jag var en annan löpare då.
Velamsund har ett fantastiskt fint spår. Kortare än dom säger, 2.5 är det inte – snarare 2.2 km. Så många varv som jag snurrat där är jag övertygad att min GPS knappast visar 300 meter fel konstant. Kort men underbart. Skog, lite öppen mark vid häst/får-hagar. Brett och jämnt spår – flis. Passar mina långa ben, jag är inte tillräckligt snabb i fötterna för att klara av rötter/stenar etc.
Det man kan ha synpunkter på är ju just att det är så kort, det blir inte så kul att snurra varv efter varv för att komma upp i nån slags volym. Men det finns grusvägar i anslutning också. Så det går att hitta variation även för långpassen. Andra synpunkten på just spåret är att det är ganska flackt. Ingen större utmaning om man säger så. Men sanningen kvarstår: rena spårkvaliteten är det inget annat i Nacka som överträffar, inte ens Hellas.
Efteråt finns en härlig badsjö om man så önskar, idag var jag ensam så jag tog en dusch i omklädningsrummet istället. Japp det finns sånt också!
Heldag på Puls&Tränings huvudkontor idag. Fått lite kläder bla:
Lärorikt, men jag slås av framförallt den sköna familjära stämningen som genomsyrar hela företaget och den villkorslösa supporten. Känslan jag tog med mig när jag gick var verkligen: ”vi hjälper och står bakom dig vad som än händer”
Väl hemma dags för löpning igen
Två lugna och nästan tråkiga kilometer. Jag fick ju lite mersmak efter tisdagens banpass så det var lite trist att gå tillbaka (enligt plan) till att lufsa runt i joggingtempo. Ingen puls alls på den träningen alltså…Men tänk på söndag – då skruvar vi upp till 3 km.
Gräsänkling under ett par dar, så då passar man såklart på att träna extra mycket 😉 Dagens andra pass var löpning, rehab pass #5. 2 km återigen.
Eftersom jag då saknar löpsällskap – och dessutom med söndagens succe i färskt minne – fick jag för mig att varför inte köra på bana – kanske tom får återuppleva lite riktig löpning. Känslan i kroppen vid lite fart, istället för jogging som just nu faktiskt är fallet.
Sagt och gjort, Björknäs IP fick det bli!
Herregud så många varv jag sprungit där i mina dar… Kärt återseende??? Både ja och nej.
Ja, för det är fantastiskt att jag kan vara tillbaka och springa där igen.
Nej, för Björknäs IP inte så många rosaskimrande minnen nämligen. Det är där jag kört mina kvalitetspass. Ni vet, tusingar med blodsmak i munnen. Tvåkilometerströsklar där man nästan från första steget bara har en tanke i huvudet (”stanna, snälla!”). Formtester. Etc etc. Dom där passen som man gruvar sig ett dygn i förväg för. Och när det är över tycker man (oavsett om det bara är onsdag) att nu är det helg! Nåt härligt distanspass har jag väl förvisso förlagt där, men det flesta passen har varit grispass.
Hursomhelst, 5 varv, inte mer eller mindre. Ser att GPS:en missvisar en del, 160 meter för mycket på 2km stämmer inte. 120m på 10 km brukar det diffa, trust me I know…
Anyway: helt ok, klockan säger ju då 4:30 fart. Faktiskt sjukt bra. Var ju aldrig anfådd. En typisk indikation är stegfrekvensen – 156 är inte vad jag ligger på när jag driver på – snarare 170+. Så jag tolkar siffrorna som att nånstans inom mig kanske löparen finns kvar.
Tekniken kändes sådär: löpningen kantig och onaturlig. Kändes som jag blev sittandes och inte fick fram höften. Men det bekommer mig inte en sån här dag: verkar som motorn och syreupptagningen kanske finns där!!
Pass nummer 4. Vi jackar upp till 2 km. Helt utan smärta!
Världens bästa löpsällskap, Josefine, var med och förutom en strong insats rent fysiskt så förgyllde hon såklart träningspasset!
Innan löppasset på eftermiddagen körde jag styrketräning på gymmet på morgonen. Knäböj, utall och mage. Utfall för första gången sen operationen, rejäl träningsvärk i rumpan idag kan jag meddela (eftersom jag skriver detta i efterhand).
Inget bad efter tyvärr, vädret gjorde att det inte kändes speciellt inbjudande helt enkelt.
Hela passet här https://connect.garmin.com/modern/activity/1818118549
En klassisk fråga som besvarats på en massa olika sätt av en massa olika personer. Vad är rätt svar? Jag hävdar att det är inte svaret som är problemet, det är frågan. Frågan i sig är ju totalt irrelevant. Motivation att träna ska väl aldrig vara målet. Att träna är ju målet. Här kommer ett antal handfasta tips på hur din träning blir av, för den bästa träningen är ju helt enkelt den som, just det, blir av.
Träning har inget med motivation att göra, det handlar om disciplin tror jag Paolo Roberto sa en gång. Ha lite överseende med machostilen och fundera på vad han säger ett varv till. Han har en jättebra poäng: känner du du en enorm motivation och lust att borsta tänderna varje dag? Nej, men du gör det ändå. Så ska du se på träning också.
Syftet med träning är primärt att stärka din fysiska hälsa. Jag hävdar att det idag, i ett generellt stillasittande samhälle, är en absolut nödvändighet att träna för majoriteten av den vuxna befolkningen. Att det ska vara kul att träna är en villfarelse. Det är förvisso en bonus om träning är kul också.
Gör det enklare att träna. Klart det tar emot att resa sig från sköna tv-soffan och ge sig iväg. Här handlar det om att minska känslan av besvär med träning och rutinerna kring träningen
Låg tröskel -Närhet: Hitta ett gym som du ändå passerar på vägen hem/ligger vid kontoret
Lägre tröskel -Träna löpning: en halvtimmes ledig tid? På med dojorna och ut genom dörren så är du igång
Lägst tröskel -Promenera: ett uttjatat tips, gå av bussen en station tidigare. Men det är uttjatat för det funkar verkligen. I längden gör det skillnad för gemene man.
Gör så du inte kan backa
Första tre fyra veckorna kan vara svåra. Träningsvärk, trötthet etc. Men kommer du över puckeln och programmerar in din nya träningsvana i din kropp och hjärna så blir det lättare och naturligt
”Jag var igång så bra men sen blev jag sjuk och efter det rann allt ut i sanden” Hört (eller kört) den förut?? Blir du sjuk ska du självklart inte träna. Men är du inte alltför dålig med feber och så kan du ändå följa dina rutiner för att fortsätta programmera in vanan. Tex, med ont i halsen kan du ändå åka till gymmet, men ta med dig sköna kläder och en bok och sätt dig och läs lite.
Kanske har du hör att just, hmm låt oss hitta på nåt – säg spinning- ska vara så otroligt bra träning. Du börjar men känner att det här är nog inget för mig. Ja men gör nåt annat då. Så länge inte nåt annat blir ingenting.
Märk väl skillnaden mellan bekväm och kul. Du kan inte byta och byta med målet att hitta nån rolig träningsform. Det räcker med att du känner dig hyfsat bekväm.
Samla familjen och förklara att ”nu behöver jag göra det här. Under tre, fyra veckor behöver jag stöd och pepp för att komma in de nya vanor och rutiner som kan ge mig en bättre hälsa.”. Jag är övertygad att man kommer vilja underlätta för dig. Både i ord, pepp, och i handling (kanske barnen kan laga middag två kvällar så du får lättare att komma loss till träningen)
Jag stannar där för idag, det finns en massa fler bra åtgärder man kan vidta för att underlätta att träningen blir av. Det viktigaste är att, om du känner att du inte tränar så mycket som du vill/borde, så måste du analysera varför. Försök sen lösa just det problemet. Jag vet många som uppvisar fantastisk analysförmåga och handlingskraft vad gäller frågor kring jobb och barn. Men prioriterar sig själv sist. Inse att när det gäller din egen hälsa och träning är det absolut OK att lägga energi på att undanröja hinder – och även ställa en del krav på omgivningen!
Lycka till nu med träningen, hoppas vi ses i löparspåret eller gymmet!
1.36 km. 6:16 tempo. Inte ont alls den här gången. Ja men nu känns det som jag är på rätt väg. Finns möjlighet att jag klarar av att jacka upp till 2 km, allt enligt plan, kommande söndag 🙂
Vädret var helt perfekt igen. Det som stör mig är att jag springer för kort och för sakta. Jag hinner aldrig bli riktigt trött och varm. Grejen är nämligen den att jag kör min gamla rutin – direkt ner till Bagarsjön och ta ett kvällsdopp. Det är så fantastiskt skönt när man kommer ner med kokande kropp efter en distansmil och hoppar i det svalkande vattnet. Det är ju liksom SOMMAR för mig…
Nu snuvas jag på den känslan – knappt varm i kroppen så står jag ju där som värsta badkrukan och går försiktigt i med en tå i taget…
Dagens bild: skönt att springa IVÄG FRÅN en stökig hall !!
Ok, så det är mycket nu.
Jag byter karriär helt och hållet efter mer än 20 år som datanörd.
Jag har precis börjat använda Facebook (nu kan Mark Zuckerberg checka av Sverige. Den sista motståndaren mot FB har äntligen gett med sig).
Barnen har precis fått sommarlov, nya tider och rutiner gäller rent allmänt – och rent specifikt för min träning också såklart:
Nu pusslar jag med fruns jobb och det blir andra tider och en stress som jag inte hade när jag gick hemma och var sjukskriven.
Som i morse. Idag var det planerat pressövningar på gymmet. Frun börjar jobba kl 09, så för mig handlade det om att vara på gymmet till 07:30. Inga problem, man är ju ofrivilligt morgonpigg. Gick och funderade på framtiden, fipplade med FB och så – och sen drog jag iväg.
När jag går uppför trappan till gymmet slår det mig: jag har ju glömt att äta frukost!!! Och så fort jag kom på det så börjar jag ju verkligen tänka – ”oj vad jag är hungrig”…
Anyway – behövde inte hålla in magen så där mycket som jag brukar på bilden idag då 😉